Jag är musiklärare och mycket av min kontakt med eleverna har med musik att göra, som sig bör. Men som lärare känner jag också att jag har andra skyldigheter än att bara lära ut om det specifika ämne som råkar vara min specialitet. Som lärare vill jag vara ett stöd för mina elever, en vän och förhoppningsvis kanske en förebild. Jag vill vara en trygghet, en vuxen som man kan prata med, och därför ser jag också till att prata med mina elever även om sådant som inte har med musik att göra.

Häromveckan pratade jag till exempel med några elever om vad de hade för planer i livet, och en kille som är intresserad av datorer och hemsidor och sådant sa att han ville jobba på den här webbyrån, som heter Panang Kommunikation. Jag undrade varför han ville jobba just där, förutom av den självklara anledningen att de bland annat jobbar med att bygga hemsidor, och han sa att det var för att han hade sett ett tv-inslag om byrån som handlade om något slags poängsystem där man fick poäng när man tog raster som man sedan kunde byta ut mot betald ledighet.

Jag tänkte då fördomsfullt att killen ville jobba där för att han ville vara ledig mycket, men det visade sig att jag hade fel. Det var nämligen så att man också fick poäng för att stå upp vid skrivbordet och jobba och för att ta ut sin friskvårdstimme, och den här killen tyckte att det var så coolt att ett företag brydde sig så mycket om sina anställda och satsade så mycket på att hålla dem friska och glada.

Det är så fantastiskt att jag aldrig slutar förvånas över hur härliga, kloka, mogna och ansvarstagande mina elever är, även om de förstås är lite busiga och barnsliga ibland också. Det gör mig trygg i att de kommer att göra ett bra jobb med att ta hand om världen när det är deras generations tur att bli vuxna.